Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Min största fobi i livet och dagen som kunde sluta väldigt illa

Låt mig ta er tillbaka till bildsköna Bali, mitten av soliga augusti och dagen som kunde sluta väldigt illa..

Ni vet hur traumatiska händelser tidigt i livet kan skapa blockeringar, fobier och rädslor som vuxen? Jag tror vi alla är rädda för något (för vissa) extra mycket. För mig utvecklades en väldigt jobbig händelse som skedde tidigt i mitt liv till en fobi…för vattnet/havet. Och det tog mig så många år innan jag kunde spåra det tillbaka till vad det egentligen grundade sig i. För någonstans visste jag att jag inte var född med just denna fobin, utan att det faktiskt berodde på något som hade hänt tidigare i barndomen.

När jag var ca. 6 år gammal höll jag på att drunkna i simhallen. Jag var orädd, som alltid och hoppade rakt ner i den stora bassängen utan några simskydd. Väl i kunde jag såklart inte simma in till kanten, utan blev kvar febrilt plaskandes efter luft. Som tur var såg badvakten mig och hoppade i. Jag överlevde utan fysiska skador, men jag fick inre ärr.

Jag hade under hela livet förträngt hädelsen, men när jag nyfiket fiskade efter svar – dök minnet plötsligt upp. Och allt blev så solklart!

Ni är kanske flera som kan känna igen oron för hajar och andra farliga djur i haven, men att få smått panik över att själv bada i pool har varit min verklighet. Ett steg längre liksom. Och idag handlar det inte så mycket om rädslan att drunkna, men hellre kombinationen av allt. Oförutsägbarheten, att mista kontrollen, att känna sig svagare under vattnet, djuren som kan befinna sig under ytan och så vidare.

Men visst är det märkligt ändå, då jag alltid har älskat havet och alltid dragits till det. Men samtidigt har det varit en sådan hat/kärlek. Kan också nämna att jag vid flera tillfällen försökt trotsa rädslan – och sista gången jag trotsade rädslan var det nära att det gick väldigt illa…

Tillbaka till bildsköna Bali, den varma och soliga augustidagen. Jag också Magnus hade tagit oss till Uluwatu (södra Bali) för att chilla på de paradisliknande stränderna och surfa…

Efter nästan en hel månad på ön var jag så sjukt sugen på att också ”catch some waves”! Observerade hur lätt och bekymmerslöst folk gick upp och ner i vattnet och inte minst hur kul alla som surfade såg ut att ha det. Jag ville också! Hade tidigare testat Stan Up Paddle på lugnare vatten i Barcelona och så länge jag höll mig över ytan gick det relativt bra. Men nu handlade det om att bli ett med vågorna och vara ”bekväm” med att plaska i.

Magnus bestämde sig för att hyra bräda, egentligen skulle vi hyra två men jag sa att jag hellre satt på stranden ett tag, för att ”känna in”. Timmarna gick och kvar återstod det inte många minuter innan hyrtiden gick ut. Så till slut bestämde jag mig.

Tog bestämt brädan under armen och marscherade snabbt ut med tanken att förhoppningsvis lyckas lämna kvar rädslan på stranden. Men den hann med. Rädslan satt som fastklistrad på mig och jag var ett rasslande löv på ett oroligt hav. Det var helt sjukt ostadigt att ligga på brädan och paddla – det trodde jag faktiskt inte! Inte den bästa kombinationen när vågorna blev över 2 meter höga. Lika fort som jag drevs ut bestämde jag mig för att jag var färdig med att trotsa fobin och gjorde allt för att ta mig in till land. Lättare sagt än gjort.

Jag insåg snabbt att jag inte hade den blekaste aning om hur jag i hela världen skulle kunna ta mig in till stranden levande, med tanke på hur vågorna så våldsamt slogs in mot land. Där och då gjorde jag mig metalt redo för att kämpa för livet. Precis som den där gången när jag var 6 år och höll på att drunkna i simhallen..

Det kanske låter dramatiskt för vissa, men om man själv har har upplevt något liknande gällande fobier så vet man hur begränsande och stort saker kan kännas. Jag har alltid varit en tuff personlighet och är fortfarande. Har alltid gått min väg och vågat – så himla mycket. Men rädslan för havet har kanske varit den svåraste att ta itu med.

Det blev en våldsam entré på stranden, panikattacker, gråt och en 6 månader lång skada i korsryggen – men jag överlevde. Självklart är tanken att en dag ”bli av” med fobin och kunna simma bekymmerslöst i havet som (poolen!) och inte minst surfa. Men tills dess kommer jag ta ett simtag och en liten våg i taget,…

Har ni några fobi/fobier som ni vill dela med er av?

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Hälsa

    Sassa Aslis webbshop
    Dölj
    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

    Lifestyle
    Henrietta Fromholtz
    Lifestyle
    Elin Johansson
    Lifestyle
    Tess Montgomery
    Hälsa
    Foodjunkie
    Lifestyle
    Marie Serneholt
    Mode
    Fanny Ekstrand
    Mode
    Pamela Bellafesta
    Lifestyle
    Linn Herbertsson
    Mode
    Petra Tungården
    Home
    Andrea Brodin
    Lifestyle
    Susanne Barnekow
    Hälsa
    Ida Warg
    Hälsa
    Sassa Asli
    Mode
    Tyra-Stina Wilhelmsson
    Lifestyle
    Makeup by Lina
    Mode
    Paulina Forsberg
    Mode
    Mathilda Weihager
    Home
    34 kvadrat
    Hälsa
    Josefines Yoga
    Mode
    Emma Danielsson
    Hälsa
    Fannie Redman
    Man
    Niklas Berglind